Jag blev utmanad av Hanna och trots att jag i princip aldrig bloggar längre, så kunde jag ju inte göra henne besviken.

Vilket land skulle du aldrig vilja besöka?
Oj, vad svårt. Typ Uzbekistan kanske. Inte för att jag egentligen inte vill åka dit, men för att jag aldrig tänkt tanken på att faktiskt göra det, eller vad man ska säga.

Vad är det sista du gör innan du somnar?
Dubbelkollar alarmet. Jag har en ganska extrem rädsla för att försova mig.

Vad är det första du gör när du vaknar?
Trycker på snoozknappen. Efter det är det väl att fixa kaffe, om jag inte har snoozat bort frukosttiden och tänker att jag ska äta den i skolan istället - i de fallen är det att fixa i ordning mig för skolan.

Gå i högstadiet för alltid eller gå i gymnasiet för alltid - vad väljer du?
Högstadiet, definitivt. Jag gick i världens bästa klass, och vi hade otroligt kul. Under gymnasiet hamnade jag i någon form av identitetskris och skolkade i nästan ett år. Jag bytte gymnasium fyra gånger, tror jag, om jag inte minns fel. Min högstadietid var däremot jätterolig och jag hade jättebra lärare som verkligen pushade mig att bli så bra jag kunde.

Hur ser ditt drömboende ut? (visa gärna bild)
Eh...jag tycker om vitt, med accentfärger och så. Tyvärr är jag väl ganska tråkig på det sättet och gillar det som många andra verkar gilla nu för tiden. Jag har inte något enormt intresse för att inreda själv, tyvärr, men tycker om att ha det fint omkring mig, så drömmen vore ju att anlita någon inredare som bara fixade allting, och så kunde jag komma och bo där sedan.

Vilken amerikansk talkshow skulle du helst vara gäst på?
Ellen, tror jag. Dels för att intervjuerna verkar vara ganska korta och för att det verkar ganska "fritt". Dessutom tror jag inte att jag skulle behöva berätta om mina allra mörkaste hemligheter (HAHA) hos henne.

Vad är din paradrätt, den du lagar när du vill imponera på dina gäster?
Jag kan verkligen inte laga mat. Eller, jag är totalt ointresserad av det, så jag vet faktiskt inte. Ofta slänger jag bara ihop något till mig själv, men jag vet å andra sidan en grymt god förrätt med en röra av avokado och lax som jag åt på nyår hemma hos Pernilla.

Tror du på någon högre makt, t ex gud eller "andligt medvetande"?
Njä, det gör jag väl inte. Jag skulle vilja och jag är öppen för att det finns. Om andra tror så spelar det inte mig någon roll, men det är liksom inget jag filosoferar så mycket över, varken åt det ena eller det andra hållet.

Om du fick vara allsmäktig diktator i Sverige, vad är det första du skulle göra?
Jag tänkte ta över hela världen, faktiskt, men jag skulle byta vår valuta mot tobleronevaluta istället.

Har du någonsin blivit påkommen under sex?
...

Vad är den bästa presenten du någonsin fått?
Harry Potter limited edition box, år 1-7 med extra material. Den har ingen konkurrens, hehe.

En lagom ansträngd bild på mig innan jag drar till skolan

(Källa)

”Tjocke Albin tänker om” är en titel på en ny barnbok skriven av Frida Lindgren Karlsson och Linn Eldin. Boken handlar om Albin som går i lågstadiet och är ”för lat för att leka med sina vänner”. Så här skriver Aftonbladet om boken:

”I början av boken sitter Albin vid datorn med en läsk i ena handen och en kaka i den andra. Helst av allt slappar han i familjens soffa, tittar på tv och äter bullar och godis. Han skolkar från skolgymnastiken eftersom hans klasskompisar retar honom när han inte orkar klättra i lianerna.”

 

Tydligen innehåller också boken bilder över kostcirkeln och utifrån den lär sig Albin att inte äta så mycket godis och läsk, hur viktigt det är att äta rätt och att motion är bra. Ni kan läsa mer om vad Aftonbladet skriver här: LÄNK.

 

Det som gör mig mest förundrad är att författaren Frida Lindgren Karlsson är leg. sjuksköterska och inte ser något konstigt i budskapen boken sänder ut.

 

För det första målar de upp bilden av överviktiga barn som lata, ovilliga att göra något annat än att äta och spela datorspel, att de äter enorma mängder onyttigheter, att övervikt automatiskt innebär ohälsa och en hel del andra fördomar som knappast behöver mer bränsle i dagens samhälle.

 

För det andra lägger boken ansvaret för barnens vikt och hälsa på barnet själv; det är barnet som ska lära sig om kostcirkeln, om vikten av motion, om att det inte är bra för kroppen att äta godis, läsk och kakor varje dag, när det här ansvaret istället endast är föräldrarnas. Ett barn ska inte själv behöva ansvara för att det äter hälsosamt och motionerar tillräckligt – det endast föräldrarnas ansvar.

 

Genom att skriva en bok som: ”Tjocke Albin tänker om” ser jag bara ett par hundra blinkande varningslampor som säger att många av barnen istället kommer att få ohälsosamma relationer till mat i en sån grad att de rent av kanske drabbas av ätstörningar.

 

Det är, åter igen, aldrig barnens ansvar att se till att de är så hälsosamma de bara kan vara, utan föräldrarnas. Ska en bok som den här överhuvudtaget skrivas, så ska den väl snarare vara riktad till barnens föräldrar och informera om hur de kan tänka om gällande sitt barns kosthållning.

 

Författaren menar också att många barn som lider av övervikt blir retade i skolan och att genom att läsa boken om Albin så kan de själva finna motivation att gå ner i vikt och få slut på mobbingen. Är det därmed alltså helt okej att mobba en person för att den är överviktig, eftersom författaren menar att barnen ska vilja gå ner i vikt för att få ett slut på mobbingen? Är det inte snarare så att barnen som mobbar en överviktig person som behöver bli informerade om att det aldrig är okej att vara elak mot någon, oavsett hur den ser ut? Att säga en sådan sak är ju som att säga att överviktiga barn får skylla sig själva om de blir mobbade för sin övervikt, eftersom de inte är tillräckligt motiverade att ”ta tag i problemet”.

 

Förslag på ny titel: Tjocke Albins föräldrar och mobbarna i skolan tänker om.

Det finns ju liksom lite att välja på?

Egentligen borde jag kanske inte uttala mig, för jag har ingen utbildning eller någon större kunskap inom det här ämnet. Men, eftersom jag är en sådan person som har svårt att hålla tyst när jag tänker något eller tycker något, så tänker jag skriva ett inlägg ändå.

Jag har en kompis som heter Hanna. Det är bland annat tack vare henne som jag började ifrågasätta min syn på tjocka personer, tillsammans med min utbildning. Visst är det väl ändå rätt fascinerande hur mycket tankar och åsikter vi kan ha om något utan att egentligen veta något speciellt om det? Fördomar, kallas det. Jag ser det dagligen och speciellt när det handlar om överviktiga personer och invandrare.

Det här med tjocka personer är något som de flesta uttalar sig om. Ja, vi kan väl först enas om att ”tjock” inte är ett skällsord, okej? Lika lite som ”smal”, ”muskulös” eller ”kurvig”. I vilket fall – jag hör nästan dagligen personer som uttalar sig om överviktiga personer på ett sätt som får det att låta som om dessa personer lider av att vara tjocka. Nu finns det såklart personer som gör det, precis lika mycket som det finns personer som lider av att vara smala, eller kurviga, eller långa, ja ni fattar. Det jag ofta märker, däremot, är att personerna som pratar om övervikt aldrig verkar ta med i beräkningen att det finns tjocka personer som vill vara det. Som trivs med det. Som älskar sin kropp av just den anledningen.

Däremot är det socialt vedertaget att smala personer kan älska sin kropp för att den är smal. Eller att individen ska sträva efter att vilja vara smal. De gånger jag ifrågasätter uttalanden om tjocka personer med: ”Men hen kanske tycker att det är fint?” möts jag ofta av tystnad eller höjda ögonbryn. Vissa blir nästan full i skratt, som om jag precis drog en Bellmanhistoria de inte hört förut, somliga blir på gränsen till arga, som om jag är dum i huvudet som ens föreslår en sådan sak, och så finns det den där lilla procenten som blir lite eftertänksamma. Jag tror att det är den där sistnämnda procenten som, precis som jag, tänkte till och sa till sig själva: ”Ja, varför inte, egentligen?” Precis som det finns personer som tycker att de är vackrast och visar sitt rätta jag bäst täckta i tatueringar, eller med tydliga definitioner av muskler, så är det väl självklart att det finns personer som både älskar sin tjocka kropp och personer som tycker att tjocka kroppar är det attraktivaste som finns?

Jag har inte alltid tänkt såhär. Ofta kommer jag på mig själv med att vara minst lika fördomsfull och inskränkt som många av de personerna jag ifrågasätter (eller vill ifrågasätta. Det händer att jag är dum nog att hålla tyst och svära inombords). Det är inte så konstigt att vi tänker såhär idag, när media ständigt talar om för oss att det inte är okej att vara tjock eller tycka att tjockhet är något attraktivt. Det viktigaste, tycker jag, är att vi ifrågasätter oss själva och våra tankegångar. Ska vi verkligen låta media bestämma vad som är vackert och vilka önskningar om vårt utseende som är acceptabla? Fördomar finns hos alla människor och kommer med största sannolikhet alltid att göra, eftersom det är så vår hjärna fungerar. Det viktigaste är att vi vågar ifrågasätta varför vi värderar, tänker och tycker som vi gör. För sanning att säga så är ju tjock, precis som smal, lång, kort, kurvig, muskulös och så många andra adjektiv, bara beskrivningar av vår yta och det säger inte nödvändigtvis någonting om hur vår kropp faktiskt mår.